phelicias

Jag älskar böcker. Och den boken jag ska skriva om idag är helt och hållet en otroligt bra bok. Jag köpte den på vägen hem till Sundsvall i lördags då jag hade tre timmar att döda i Gävle i väntan på nästa tåg. Istället för att köpa en tidning som jag skulle ha bläddrat igenom och tröttnat på efter cirka 10 minuter stod jag länge och valde ut en bok istället.

Valet föll på Förr eller senare exploderar jag av John Green. Anledningen till att jag valde den var för att den dels har ett vackert par på framsidan men allra främst valde jag den därför att den inte har något spår av en beskrivning till innehållet. Det enda som finns är massor av citat ur recensioner som olika personer och tidningar har gjort. Jag älskar att ha noll förväntningar på böcker jag ska läsa och och filmer jag ska se, det lämnar mycket utrymme för så mycket annat.

 

Jag kan iallafall avslöja att det är en väldigt stark historia som nådde mig ända in i hjärtat. I boken bor vi 16-åriga Hazel Grace Lancasters huvud och hon träffar den väldigt charmiga Augustus Waters när hennes mamma tvingar iväg henne till en stödgrupp för cancersjuka tonåringar. Hazel är döende i sin lungcancer och Augustus är fri från sin skelettcancer men har bara ett ben.

 

Det bästa med den här boken är att den inte är rosenskimrande och tussig av gulliga moln. Den är ganska tung, skildrar verkligheten med cancer och alla känslor kring sin sjukdom. Men samtidigt som man ibland blir väldigt ledsen av att läsa om alla slangar och besvär så känner man en slags lycka av att läsa den. Kärleken och bandet mellan Hazel och Augustus är helt otrolig och jag älskar deras konversationer. Deras relation gör mig lycklig, trots att det finns mycket att känna sig ledsen över.