Januari är snart slut

Det var över en månad sedan jag skrev någonting här. Tiden går så fort, jag hinner inte med alls. Sitter hemma hos mig och längtar efter att få åka ner till Dalarna igen. Jag har börjat söka sommarjobb och har gjort nytt CV och personligt brev. De som jag hade var så rostiga och fula, jag kände att det var dags med något nytt.
 
Jag kommer knappast ihåg allt jag gjort den senaste månaden, men jag hade en hemskt bra hemmavistelse över jul. Trots att jag skrev B-uppsats så kändes det skönt att få vara hemma, vilket är lite jobbigt att tänka på nu när jag saknar dem så mycket. Fick pussa på mina kusinbarn och kramas med lillebror, vilket ungefär gör mig lyckligast i världen. Firade nyår i Karbenning för andra året i rad och hade hemskt trevligt i år igen, det är en fantastisk skara människor som bor där.
När jag reste norrut igen högg vi tag i sista spurten på vår B-uppsats och fick godkänt. Jag högg även tag i en omtenta som jag hade och fick godkänt även på den. Firade med att shoppa, dricka vin och skratta. Förra veckan högg vi tag i en ny kurs och ett grupparbete står på agendan igen, känns riktigt roligt. Har gjort blyertsteckningar som vi tänkte använda och så ska vi skriva en hel massa text.
 
I helgen ska vi fira fina Stina som fyller 21 på måndag. En fantastisk människa, ska ni veta! Hon har redan fått sin födelsedagspresent av mig, jag kunde absolut inte hålla mig. Det kunde jag inte förra året heller. Hon fick en objektivmugg och en skrivbok med penna. Det kändes som en bra present och jag hade rätt!
 
Ja, vänner mina. Nu dröjer det väl en månad till nästa gång igen, haha! Jag kommer aldrig kunna säga när jag vill blogga mycket igen och jag förväntar mig inte ens att någon tittar in här. Men jag har sett att det är några som kommer in och hälsar på. Det är ju kul, tycker jag. Följande meningar vill jag nog mest skriva för mig själv, men jag vill att ni ska läsa det också. Jag har varit en sådan där person som varit högt och lågt, jag kanske är det än, men jag njuter av att få njuta av vad livet har att erbjuda mig. I lugn och ro. En sak i taget. Jag först, skolan sen. Allting annat kommer efter det. Det kanske är konstigt att jag bara skriver det så här, jag vet inte, men jag ville mest skriva det bara. Se det i text.
 
Hur som helst så önskar jag er en fortsatt trevlig kväll. Tjingeling från lilla mig!
 
Dagbok, Tankar | | En kommentar |

21 år?

Imorgon fyller jag 21. Tjugoett. Hallå, ursäkta men jag tyckte du sa att jag skulle fylla 21? Jag är typ 17, så du måste ha förväxlat mig med någon annan. Jag fyller inte TJUGOETT.
 
Jag har egentligen inte ens lite åldersnoja. Jag är inte rädd för att bli äldre, känns bara så konstigt. ÄR jag verkligen inte 17? Har det gått FYRA hela år sedan jag fyllde det? Förutom känslan av att tiden verkligen går fort så tycker jag att det är skönt att bli äldre. Känner mig som en flaska vin som blir bättre med åren. Och den metaforen är tillägnad mig och min vapendragare Stina. Fast hon är redan tant och dit har jag inte kommit än tror jag. Trots att det är jag som är äldre än henne!
 
Fast det där med vinet vet jag egentligen inte. Hur ska jag beskriva det på ett bra sätt? Jag tycker det känns som att jag tänker klarare. Som att jag har varit så instabil. Kanske att jag liksom börjar slå rot. Ja, så känns det. Vet inte om det är så, men det är en skön känsla. Jag tycker att jag blir klokare på mig själv och vad det är som är viktigt och inte. Så det här med att bli äldre är inte en dum grej ändå. Fast nog vill jag att tiden ska ta och släppa på den där gaspedalen allt.
 
Något som jag tänkt på det här året är att jag kan säga så här utan att jag var under tio när händelsen inträffade: För tio år sedan var jag elva. För tio år sedan var fanns inte min lillebror. För tio år sedan åkte vi till Kolmården på semester. För tio år sedan sprang jag på sommarlov och var ute med mina kompisar, sen lekte vi med Barbies och Lego tills vi absolut inte fick mer. För tio år sedan tyckte jag att jag var asball eftersom jag kunde räkna upp gånger-tabellen helt utantill.
 
Alltså. TIDEN. Om två år är det min lillebror som är 11 år och tycker han är asball för att han har nya byxor typ. Fast det tycker han väl nu med. Extra ball är han om han ställer sig upp på cykeln med rumpan i vädret.
 
Ja, som sagt. Imorgon fyller jag 21. Grattis till mig! Jag tänkte baka någon go kaka och njuta av att jag har det så bra som jag har det. Tjingeling!
 
Dagbok, Tankar | | Kommentera |

Jag är inte äcklig.

Hittade en bild längre bak i mitt arkiv och kände att jag på något sätt måste skriva om den. Den är från ett inlägg jag skrev den 13 mars 2011. Plockade ihop den här som ett bevis på att jag visst gått upp i vikt. Att jag inte alls var sådär smal som alla sa att jag var. Har jämt fått höra det. "Felicia, du är ju så smaaaal. Ska du inte äta lite till? Du äter ju så dåligt."
Jag tyckte inte att jag åt så himla dåligt. Jag tyckte inte att var såååå smal. Jag är väl normalviktig? Eller? Vad fan snackar ni om?
 
Så här i efterhand så vet jag det. Jag åt visst dåligt. Jag kände så himla många gånger att jag inte hade lust att äta och då åt jag inte. Det var äckligt med mat ibland. Jag var så klart förnuftig och åt med min familj, men var jag hemma själv så kunde jag skita i att äta. Att hoppa över skollunchen var en klassiker. Åt typ en liten chokladbit istället. Mestadels gjorde jag så här i högstadiet och om jag hade träffat mig själv som fjortonåring hade jag givit mig själv en fet utskällning och sedan sett till att den där lilla bruden skulle ändrat sina fula vanor. Äta bör man annars dör man och hör sen!
 
Jag började gå upp i vikt i gymnasiet. Men jag har alltid varit smal. När jag publicerade det är kollaget av bilder vägde jag 52 kilo och var nöjd med den vikten. Och sen så vägde jag inte någonsin mer än typ 54 kilo under hela gymnasiet tror jag. På bilderna från 2009 skrev jag att jag vägde 46-48 kilo och att jag ständigt pendlade där emellan.
Sanningen är den att jag aldrig i hela mitt liv egentligen brytt mig särskilt mycket om min vikt, förrän de senaste åren. Jag brukade inte stå framför spegeln och spotta på mig själv. Jag vet inte hur det dök upp, men någonstans måste ju någon ha sagt något eller gjort något som gjorde att jag blev lika skadad som alla andra är.
 
När jag slutade gymnasiet gick jag upp mer i vikt. Ingen av mina nära menade något illa när de sa åt mig att jag fått former, utan snarare sa de typ "Äntligen har du också fått lite former!" men jag fick panik. Jag tänkte "VA?! Har jag blivit tjock?!" och ägnade sedan en hel del tid åt att tycka att jag var tjock och äcklig. Jag har aldrig varit så viktfixerad som jag varit det senaste året, och jag skulle kunnat ha börjat träna och bli värsta galningen. Men jag orkade inte det. Jag förnekade istället att jag ens gått upp lite i vikt. Det allra sjukaste är att jag inte ens gick upp särskilt mycket. Jag väger nu 57-58 kilo. Det är cirka 10 kilo mer än vad jag vägde 2009.
 
Jag har inte ens ett riktigt viktproblem. Jag är inte tjock. Jag är fan inte ens lite tjock. Ändå så tittar jag ner på mina magvalkar och känner ett avsky. Äckliga magvalkar som påminner mig om hur mycket jag älskar chips och choklad. Hur mycket jag längtar till helgen och till att få njuta av just dessa saker. Äckligt, äckligt, äckligt. Men varför dååå? Varför måste jag känna så? Kan jag inte bara sluta larva mig?
 
De senaste månaderna har jag haft det jävligt tufft. Ångest, oro och ändlös stress. Jag har varit tvungen att flytta fokuset till mitt eget mående. Inte ta hand om andra. Ta hand om mig själv. I och med detta har jag börjat promenera/jogga/springa. Det hjälper ångesten. Tack vare att jag rör på mig så känner jag mig stark. Min kropp känner sig pigg. Lite mindre sladdrig. Redan när jag varit ute EN gång. Fan vilken känsla. Men det var ju så jag kom på det. Det är ju bara en massa jävla hjärnspöken. Det fanns ju inga resultat i spegeln efter första gången, inte ens andra. Men bara känslan av slippa tänka att jag är äcklig med min nya vikt var så fruktansvärt befriande.
 
Jag är inte äcklig. Inte ett dugg. Istället är jag ganska lycklig. Jag tänker njuta av varje tugga jag äter. Jag är värd varenda en. Nu tänker jag stanna här. På den här destinationen. Den heter "att få vara bekväm" och det kanske kommer ta tid att anpassa sig. Men jag tänker stanna. 
 
Bildfyndet.

Bild från idag. Hemskt glad. 

Dagbok, Tankar | | 4 kommentarer |
Upp