Min lyckospridare

Ganska precis en månad efter vi fått hem Orion i vintras satte min läkare och min terapeut stopp för den sjukskrivningsdans jag utsatte mig och mitt arbete för. Han var då inte mer än kanske 16 veckor gammal och att få ha sällskap hemma varje dag gjorde oss båda gott. 
 
Han har inget emot att matte behöver sova ibland på dagen också, han tycker om att sova lika mycket själv. Vi tar våra tupplurar tillsammans, oftast i soffan invirad i filtar. När han var mindre låg han uppe på mitt bröst, men ju äldre han blev desto mer irriterad blev han på att han inte riktigt kunde komma från "näsfläkten" som blåste på honom. Numera ligger han på mina lår, där han trampar lite innan han lägger sig till rätta.
 
28 feb 2019, har varit hemma i fyra dagar. 12 veckor gammal. Exemplarisk modell!
 
Pratar gör vi varje dag. Han knorrar lite, piper, halvjamar och gör ljud som jag aldrig kan härma(men believe me jag försöker, vi måste ju prata samma språk liksom). Allt det här är fraser som jag tror betyder: Godmorgon, hej, vad händer, jag vill ha mat, jag vill leka, jag vill ha uppmärksamhet, mår du bra, får jag ligga här, sluta, jag är arg eller låt mig vara. De sista kommer när jag ska klippa klor eller om jag är för klängig, hehehe. Ett favoritexempel på de andra fraserna är om vi hostar till, då piper han lite - som om han frågar om vi mår bra. Eller när han kommer från ett annat rum och ska se vad som händer, två pip i olika toner - vad händer här? 
 
Jag kan fortsätta. Men jag vet inte om någon förutom jag är så intresserad av mer ingående information om min katt. Poängen är att jag är så glad över att han är vår! Han kom precis i rätt tid hem till oss och ger mig motivation även mina allra tyngsta dagar. 
 
Vår katt är förövrigt en renrasig ragdoll från SE*Birmatösens uppfödning i Falun. Vi valde ragdoll eftersom det är en perfekt innekatt och jag lärde känna rasen rätt väl eftersom jag lärde känna Anna-Karin redan för något år sedan. Hans namn uttalas med ett långt i, Oriiion, som den grekiska guden. Hans kull har nämligen namn med tema grekisk mytologi. Han har prisvinnande gener, men vi har bara ställt honom en gång. Det gick bra då och det var kul, men det är en liten cirkus med utställningar. 
 
Han trivs bäst i lugn och ro, men är nyfiken som bara den - så när vi får besök är han inte den som ligger i famnen eller vill bli klappad direkt, utan avvaktar gärna lite på håll. Han är med, håller koll, nosar lite och om någon tar fram leksakerna kan man få lite mer kontakt. Om det blir för mycket folk tycker han att det blir lite mycket, men ska som sagt ändå ha koll. 
 
28 nov 2019, ett år gammal. Livrädd för systemkamerans surr och knäpp, jag jagar och lockar för att få en bild.
 
Jag älskar denna kisse så himla, himla mycket. Och på fredag har vi bokat vaccination! Lite bilträning blir det då. Han är inte överförtjust i bilen, men vi har övat ett antal gånger på att åka till svärmor och det har gått bättre och bättre. 
 
Nu ska jag sluta tjata om min katt. Men jag tycker att alla borde ha katt. Och älska den som jag älskar vår fluffrumpa.  
 
Tjingeling!
Visa fler inlägg