phelicias

Ni vet det där ögonblicket när man inser hur lycklig man är? När man plötsligt bara känner att man skulle kunna sprängas och explodera över hela världen? När det nästan kliar i halsen för att man vill skrika och skratta och gråta samtidigt? Så känner jag nu. Och så får jag panik över att tiden bara går och går, över att jag inte sover tillräckligt och att jag stressar hela tiden. Jag hinner inte diska, jag hinner inte slappna av, jag hinner inte njuta, jag hinner inte tänka och jag hinner inte leva för jag måste hinna massor av viktiga saker och jag förstår ingenting av det.

 

Jag sitter här och vill springa runt huset för att jag är så lycklig men samtidigt så vill jag stanna tiden och bara titta på allt som jag har framför mig. Jag är så full i huvudet att jag inte vet hur jag ska strukturera upp allting. Jag har panik men jag är lycklig nu. Fyfan vad jag är lycklig. Har aldrig mått så bra och varit så tacksam över det jag har i hela mitt liv.

 

Men tiden, den räcker fan inte till. Jag ska åka hem till Dalarna imorgon igen, men jag hinner inte träffa alla som jag vill träffa. Jag hinner inte berätta allt jag vill säga. Jag hinner inte välja ut de där bilderna till seminariet imorgon för jag förstår ändå inte vad det är jag ska göra. Jag har inte packat än och jag har inte tagit reda på min disk. Inte har jag sopat mitt golv eller lagt mina kläder till tvätten. Jag har inte skrivit alla ord jag skulle skriva idag och jag har fortfarande saker jag sagt att jag skulle göra som jag ändå inte har gjort.

 

Jag antar att jag med dessa ord vill säga att jag är helt vilse i det här lyckliga landet. Att det kanske stigit mig åt huvudet nu. Att jag inte räcker till hur mycket jag än vill. Att jag borde stoppa allt innan jag kraschlandar i en snöhög någonstans. Men hur långt i förväg måste jag inse att jag inte orkar springa i all evighet?