phelicias

Det är svårt att erkänna att man inte har ordentlig kontroll. Jag befinner mig i ett emotionellt fritt fall just nu. En berg och dalbana med upp och nerfall hårdare än jag orkar med.

 

Jag skriver det här för att jag egentligen inte skäms för att berätta om att jag lider av psykisk ohälsa. När jag får frågan om hur jag mår svarar jag sällan numera bara "Jag mår bra!" utan tänker hellre efter och framförallt känner efter hur det är just då. Det är en reflex att säga att man mår bra, men ibland orkar jag inte ens le och då är det lönlöst. 

 

Just nu är jag tjänstledig från mitt arbete och ägnar mig åt skrivande. Jag kom in på min drömutbildning: Skrivarlinjen på Skrivarakademien i Stockholm. Jag har sökt i flera år och kom äntligen in den här hösten. I våras blev jag sjukskriven med utmattningssymptom och slåss med det varje dag. Mitt minne har kollapsat och initiativförmågan har dalat. 

 

Jag har alltid tänkt att jag vet vad jag vill och att jag har koll på mig själv, känner mig själv väldigt bra. Men efter att ha påbörjat den riktiga resan mot att faktiskt läka och ta itu med det jag behöver, så har jag insett att det gör jag inte. Jag har en uppfattning om mig själv, men den stämmer inte riktigt överens med hur jag fungerar på riktigt. 

 

Där är jag nu. Fast i en konflikt med mig själv. Jag vill mer än jag orkar, tar åt mig mer än jag behöver, lägger ner för mycket tid och energi där det inte behövs.

 

Jag skäms inte för att prata om mina problem egentligen. Och där kommer ordet igen. EGENTLIGEN. Det är ett viktigt ord. Jag skäms inte - till en viss gräns. Men det är svårt att definiera var gränsen går och jag tror att det beror på att jag inte alltid vet vad gensvaret blir från mottagaren. 

 

Häromdagen sa min sambo en utav de viktigaste meningarna någon sagt till mig det senaste året. 

 

"Använd det här som en motivation att må bättre!"

 

Det är dags att jobba på den här relationen till mig själv nu. Det är den viktigaste jag har, men jag har sett förbi mig själv så länge, så länge. 

 

Till min hjälp: 

- Sanna Sporrongs böcker "Planera för din lycka" och "Planera för din hälsa": Hur jag mår, när, varför, vad jag ska göra, mål och affirmationer. Mina nya bästa vänner. 

- En vanlig kalender: så jag har en chans att kanske registrera mina planer

- Mobilkalender: så jag har en backup ifall jag inte minns

- En sambo: Min livsviktiga partner, påminner mig, stöttar mig och peppar mig i alla väder

- En medveten omgivning: i största allmänhet vet de som behöver vad som händer i mitt huvud och kan därför hjälpa till så gott det går

 

Så här är jag nu. Och känner att det är dags att prata om det på ett annat sätt. Genom att skriva. Jag tror att det är viktigt det med.