Jag är inte äcklig.
Hittade en bild längre bak i mitt arkiv och kände att jag på något sätt måste skriva om den. Den är från ett inlägg jag skrev den 13 mars 2011. Plockade ihop den här som ett bevis på att jag visst gått upp i vikt. Att jag inte alls var sådär smal som alla sa att jag var. Har jämt fått höra det. "Felicia, du är ju så smaaaal. Ska du inte äta lite till? Du äter ju så dåligt."
Jag tyckte inte att jag åt så himla dåligt. Jag tyckte inte att var såååå smal. Jag är väl normalviktig? Eller? Vad fan snackar ni om?
Så här i efterhand så vet jag det. Jag åt visst dåligt. Jag kände så himla många gånger att jag inte hade lust att äta och då åt jag inte. Det var äckligt med mat ibland. Jag var så klart förnuftig och åt med min familj, men var jag hemma själv så kunde jag skita i att äta. Att hoppa över skollunchen var en klassiker. Åt typ en liten chokladbit istället. Mestadels gjorde jag så här i högstadiet och om jag hade träffat mig själv som fjortonåring hade jag givit mig själv en fet utskällning och sedan sett till att den där lilla bruden skulle ändrat sina fula vanor. Äta bör man annars dör man och hör sen!
Jag började gå upp i vikt i gymnasiet. Men jag har alltid varit smal. När jag publicerade det är kollaget av bilder vägde jag 52 kilo och var nöjd med den vikten. Och sen så vägde jag inte någonsin mer än typ 54 kilo under hela gymnasiet tror jag. På bilderna från 2009 skrev jag att jag vägde 46-48 kilo och att jag ständigt pendlade där emellan.
Sanningen är den att jag aldrig i hela mitt liv egentligen brytt mig särskilt mycket om min vikt, förrän de senaste åren. Jag brukade inte stå framför spegeln och spotta på mig själv. Jag vet inte hur det dök upp, men någonstans måste ju någon ha sagt något eller gjort något som gjorde att jag blev lika skadad som alla andra är.
När jag slutade gymnasiet gick jag upp mer i vikt. Ingen av mina nära menade något illa när de sa åt mig att jag fått former, utan snarare sa de typ "Äntligen har du också fått lite former!" men jag fick panik. Jag tänkte "VA?! Har jag blivit tjock?!" och ägnade sedan en hel del tid åt att tycka att jag var tjock och äcklig. Jag har aldrig varit så viktfixerad som jag varit det senaste året, och jag skulle kunnat ha börjat träna och bli värsta galningen. Men jag orkade inte det. Jag förnekade istället att jag ens gått upp lite i vikt. Det allra sjukaste är att jag inte ens gick upp särskilt mycket. Jag väger nu 57-58 kilo. Det är cirka 10 kilo mer än vad jag vägde 2009.
Jag har inte ens ett riktigt viktproblem. Jag är inte tjock. Jag är fan inte ens lite tjock. Ändå så tittar jag ner på mina magvalkar och känner ett avsky. Äckliga magvalkar som påminner mig om hur mycket jag älskar chips och choklad. Hur mycket jag längtar till helgen och till att få njuta av just dessa saker. Äckligt, äckligt, äckligt. Men varför dååå? Varför måste jag känna så? Kan jag inte bara sluta larva mig?
De senaste månaderna har jag haft det jävligt tufft. Ångest, oro och ändlös stress. Jag har varit tvungen att flytta fokuset till mitt eget mående. Inte ta hand om andra. Ta hand om mig själv. I och med detta har jag börjat promenera/jogga/springa. Det hjälper ångesten. Tack vare att jag rör på mig så känner jag mig stark. Min kropp känner sig pigg. Lite mindre sladdrig. Redan när jag varit ute EN gång. Fan vilken känsla. Men det var ju så jag kom på det. Det är ju bara en massa jävla hjärnspöken. Det fanns ju inga resultat i spegeln efter första gången, inte ens andra. Men bara känslan av slippa tänka att jag är äcklig med min nya vikt var så fruktansvärt befriande.
Jag är inte äcklig. Inte ett dugg. Istället är jag ganska lycklig. Jag tänker njuta av varje tugga jag äter. Jag är värd varenda en. Nu tänker jag stanna här. På den här destinationen. Den heter "att få vara bekväm" och det kanske kommer ta tid att anpassa sig. Men jag tänker stanna.
Bildfyndet.
