phelicias

Idag har jag börjat titta på Landet Lyckopiller med Nour El Refai. Det tycker jag alla borde ta sig tid att göra. Marie Niljung, som är med i avsnitt två, och driver organisationen Suicide Zero säger att man borde höja grundnivån om kunskap kring psykisk ohälsa (eller något i den stilen). Det tycker jag låter så jävla rimligt. Fast jag vet att många idag har större förståelse kring det här problemet finns det ändå en skam och en skuld som inte gynnar oss som har dessa problem. 

 

Oss. Vad ont det gör att skriva det. Där i ligger skulden, skammen - jag kommer på mig själv med att erkänna att jag är en del av alla som lider av psykisk ohälsa. Mitt bröst värker och jag måste tvinga mig att andas djupt. I bröstet växer den värsta känslan jag vet. Ångest. Den ryms faktiskt knappt, det vet alla som någon gång fått det. Det är inte en lögn, det är min verklighet. 

 

Den kan komma när någon ringer. När jag ska ringa någon. När jag ska gå ut. Träffa någon. Handla. Läsa mail. Skriva meddelanden. Gå till jobbet. Hindrar mig från att sova ordentligt och gör mig trött hela tiden. När mycket ångest har byggt bo i mina vrår får inte mycket annat plats. 

 

När jag tittar på Landet Lyckopiller är jag så glad och tacksam över att Nour gör ett program som det här. Det är så viktigt, det går inte att understryka nog. Jag är ju inte ensam! Inte du heller! 

 

Jag sitter här och tänker hur galen jag är, som skriver det här och har för avsikt att dela med mig. Något så privat som hur ångest känns och hur den påverkar mig känns sårbart och läskigt att berätta om. Men jag tror att det är därför det är så viktigt också. Alla borde ta sig tid att våga fråga och våga lyssna på berättelser om detta. 

 

Tack Nour för att du och SVT gjort detta program och tack Marie Niljung för att du slåss för en så viktig sak.