Jag är inte äcklig.

Hittade en bild längre bak i mitt arkiv och kände att jag på något sätt måste skriva om den. Den är från ett inlägg jag skrev den 13 mars 2011. Plockade ihop den här som ett bevis på att jag visst gått upp i vikt. Att jag inte alls var sådär smal som alla sa att jag var. Har jämt fått höra det. "Felicia, du är ju så smaaaal. Ska du inte äta lite till? Du äter ju så dåligt."
Jag tyckte inte att jag åt så himla dåligt. Jag tyckte inte att var såååå smal. Jag är väl normalviktig? Eller? Vad fan snackar ni om?
 
Så här i efterhand så vet jag det. Jag åt visst dåligt. Jag kände så himla många gånger att jag inte hade lust att äta och då åt jag inte. Det var äckligt med mat ibland. Jag var så klart förnuftig och åt med min familj, men var jag hemma själv så kunde jag skita i att äta. Att hoppa över skollunchen var en klassiker. Åt typ en liten chokladbit istället. Mestadels gjorde jag så här i högstadiet och om jag hade träffat mig själv som fjortonåring hade jag givit mig själv en fet utskällning och sedan sett till att den där lilla bruden skulle ändrat sina fula vanor. Äta bör man annars dör man och hör sen!
 
Jag började gå upp i vikt i gymnasiet. Men jag har alltid varit smal. När jag publicerade det är kollaget av bilder vägde jag 52 kilo och var nöjd med den vikten. Och sen så vägde jag inte någonsin mer än typ 54 kilo under hela gymnasiet tror jag. På bilderna från 2009 skrev jag att jag vägde 46-48 kilo och att jag ständigt pendlade där emellan.
Sanningen är den att jag aldrig i hela mitt liv egentligen brytt mig särskilt mycket om min vikt, förrän de senaste åren. Jag brukade inte stå framför spegeln och spotta på mig själv. Jag vet inte hur det dök upp, men någonstans måste ju någon ha sagt något eller gjort något som gjorde att jag blev lika skadad som alla andra är.
 
När jag slutade gymnasiet gick jag upp mer i vikt. Ingen av mina nära menade något illa när de sa åt mig att jag fått former, utan snarare sa de typ "Äntligen har du också fått lite former!" men jag fick panik. Jag tänkte "VA?! Har jag blivit tjock?!" och ägnade sedan en hel del tid åt att tycka att jag var tjock och äcklig. Jag har aldrig varit så viktfixerad som jag varit det senaste året, och jag skulle kunnat ha börjat träna och bli värsta galningen. Men jag orkade inte det. Jag förnekade istället att jag ens gått upp lite i vikt. Det allra sjukaste är att jag inte ens gick upp särskilt mycket. Jag väger nu 57-58 kilo. Det är cirka 10 kilo mer än vad jag vägde 2009.
 
Jag har inte ens ett riktigt viktproblem. Jag är inte tjock. Jag är fan inte ens lite tjock. Ändå så tittar jag ner på mina magvalkar och känner ett avsky. Äckliga magvalkar som påminner mig om hur mycket jag älskar chips och choklad. Hur mycket jag längtar till helgen och till att få njuta av just dessa saker. Äckligt, äckligt, äckligt. Men varför dååå? Varför måste jag känna så? Kan jag inte bara sluta larva mig?
 
De senaste månaderna har jag haft det jävligt tufft. Ångest, oro och ändlös stress. Jag har varit tvungen att flytta fokuset till mitt eget mående. Inte ta hand om andra. Ta hand om mig själv. I och med detta har jag börjat promenera/jogga/springa. Det hjälper ångesten. Tack vare att jag rör på mig så känner jag mig stark. Min kropp känner sig pigg. Lite mindre sladdrig. Redan när jag varit ute EN gång. Fan vilken känsla. Men det var ju så jag kom på det. Det är ju bara en massa jävla hjärnspöken. Det fanns ju inga resultat i spegeln efter första gången, inte ens andra. Men bara känslan av slippa tänka att jag är äcklig med min nya vikt var så fruktansvärt befriande.
 
Jag är inte äcklig. Inte ett dugg. Istället är jag ganska lycklig. Jag tänker njuta av varje tugga jag äter. Jag är värd varenda en. Nu tänker jag stanna här. På den här destinationen. Den heter "att få vara bekväm" och det kanske kommer ta tid att anpassa sig. Men jag tänker stanna. 
 
Bildfyndet.

Bild från idag. Hemskt glad. 

#1 - - Jennifer:

Skönt att man inte är den enda som ser på sig själv så och tänker så! Bra skrivet :)

Svar: Ja, det tycker jag med. Särskilt som man oftast inte yppar dessa tankar högt och hela tiden! :) Tack! :*
Phelicia Berggren

#2 - - Mrfriday:

You go girl!!!

#3 - - nathalie:

fina du! Vad gör några valkar om hundra år? så fint skrivet. Du duger som du är! Jag har släppt den där stressen helt. istället har jag köpt en snygg bikini som jag redan använt (efter att inte badat eller visat mig i bikini på flera år!) hoppas vi kan ses snart! puss

Svar: Eller hur! Det är så skönt när man väl börjar göra det. Tycker alltid du varit så vacker och det ska du veta.
Jag har också gjort det! Inte använt den än, men det ska jag göra.
Hoppas jag med! Saknarej! Puss
Phelicia Berggren

#4 - - Linnea:

Åh kan verkligen känna igen mig sååå mycket i det här. Men kan faktiskt känna mig lite upprörd över folks sätt att alltid tycka att det är helt okej att slänga ur sig att man är så smal, eller att man fått mer former, eller som tanterna som handlar av mig "ja haha lilla gumman, såna där klänningar kan man bara ha när man är så smal som du!" vilket personen i fråga aldrig skulle skita ur sig till någon som är "stor". Det blir så himla dumt faktiskt. Man ska bara stå där och acceptera det liksom.

Har faktiskt själv känt mig sådär "sladdrig" ett tag, men bestämde mig för att börja dricka mycket vatten, sluta stressa, sluta spring-gå var jag än ska, sluta äta maten för fort, och nu är det otroligt nog bättre. Så det där med att ta hand om dig själv är faktiskt en riktigt bra ide.

Massor med kramar till dig tjejen

Svar: Ja precis! Man ska bara stå och nicka ungefär. Det är liksom bara dom som är större som man inte får säga något om vikten till, men jag har alltid känt att det borde vara så åt andra hållet också. Kan man inte bara få bli lämnad ifred? Inte för att jag tror de menar något illa, men det är ju jobbigt iallafall. Man ska alltid få ta emot sånt där tjafs i en speciell, snorkig ton liksom.
Ja, man måste nog det. Och så känner jag att det inte är hur kroppen ser ut, utan hur den känns istället.

Kramar till dig å!
Phelicia Berggren